Nobody sees, nobody knows.
I need you dad. I can't handle this anymore.
Det gör ont i mig att behöva se små barn som behöver växa upp och hantera livet redan i ung ålder, som tonåring. Och detta pågrund av ett litet snedsteg i livet, i familjen, i omvärlden.
Jag fick själv behöva ta hand om mig själv redan i tolv års åldern, jag fick ta hand om mina syskon som inte visste hur dem skulle hantera allt som pågick i vårat liv. Allt vart kaos och nu är jag snart 19 år, jag fick vara mamma för min familj, jag hanterade ofta läget bra,men jag vart omogen på många sett också men i huvudet vart jag helt klar om saker och ting som pågick, jag fick kämpa mig igenom min uppväxt, jag har aldrig vart den som visat hur jag mår, aldrig den som klagat över mitt liv och det tänker jag aldrig göra heller för livet går vidare, det som inte dödar dig gör dig bara starkare och det tror jag starkt på..
Men när jag nu får gå igenom samma fas om på nytt men ändå på ett helt annat sett vet jag inte vad jag ska ta mig till, jag får nu se andra som jag bryr mig så otroligt mycket om och som står mig så varmt om hjärtat behöva gå igenom detta också. Detta gör mig så fruktansvärt frustrerad och ledsen, vad ska jag göra? Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
För guds skull ta hand om varandra, va rädda om varandra! Nu vet aldrig när ni kan förlora den ni älskar.
Kommentarer
Trackback
