Uppe med tuppen o sånt...

Vaknade upp utav den värsta känslan som finns! Inte att man är bakis eller något sånt.. Utan jag vaknade upp och kände mig tom.. Jag vaknade upp till de dagar jag hatar mest, dessa dagar då jag är så sällskaps sjuk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag hatar det! Jag ligger här och känner mig övergiven utav allt och alla.. Jag får panik, vet inte vart jag ska ta vägen. Jag känner mig så liten och hjälplös, jag måste verkligen veta att mina närmsta mår bra! Jag vill vara nära min pojkvän, känna att han finns kvar. Jag ringer upp min bästavän, pojkvän och till slut ringer jag mamma med tårar i ögonen och klumpen i halsen för att se så att allt är bra. De svara och jag känner en liten lättnad men jag är fortfarande tom.. Jag vill ha dem här jag vill veta att allt är bra på riktigt..
Här ligger jag fortfarande i min ensamhet med tårarna och vet fan inte vart jag ska ta vägen!

Jag låter som en patetisk.. Ja jag vet inte vad.. Och jag vet igentligen inte varför jag får sådanna här dagar men det är nog mycket över att jag förlorat så många jag älskar i mitt liv så jag måste vara nära någon hela tiden, veta att jag inte mister dom också..
Nu ska jag lägga mig och försöka somna om och hoppas på att jag vaknar upp igen och att allt är normalt ...